Kort och gott – middagsbjudningen var succé. Kan man få bättre beröm än vad Nancy’s pojkvän sa till Magnus när jag inte hörde, för han pratade inte ett ord när vi tjejer var i närheten. Han sa – ”This supper was so delicious it feels like an early Christmas present.” (översatt: Den här middagen var så god att det känns som att jag fått en tidig julklapp.)
Imponerade antar jag. Men då vet ni inte hur god cheescaken var. Dessutom blev det över så vi åt den till middag på söndag, bara den. Ja, det är ju som mättande med all grädde, ost och ägg. Det var gott.
Nu bakar jag och packar, eller jag lägger fram saker som ska med på semestern på sängen i gästrummet så att vi kan slänga ner allt i väskan och fara på fredag. Ser fram emot det så otroligt mycket, sol och bad – när ni andra trycker i er julmat och rapar julmust med knäck mellan tänderna.
Jag lovar att uppdatera när vi är tillbaka i öknen, den 3:e Januari. Under tiden kan ni avundas oss en underbar semester på Sydafrikas östkust med ungefär ett par 300-400 mil att köra. Vi hörs.
The dinner on Saturday was delicious, - yes, actually so delicious that Nancy’s boyfriend expressed is as following: “This supper was so delicious it feels like an early Christmas present”, I must agree, it was so good. Success.
Now I started to look at what to bring for the holiday, we leave on Friday, we’ll stay at some self catering places and need to bring food and towels and stuff. But most important the snorkel and swimwear needs to go. I’ll update you on all the fun and cool stuff we did all along the South African east coast when we get back in beginning of January. Until then – Have a wonderful Christmas and a very Happy New Year.
tisdag 14 december 2010
torsdag 9 december 2010
husfruns klagan
Aaaaah…jag blir tokig. Nu vill jag hem till dammsugare och urvridare till moppen. Jag har fått nog av den här gammeldags metoden att städa. Jag vägrar städa detta hus en gång till. Nu kommer jag leva i skiten med skor på fötterna. Ja, för jag vill ju inte få döda skalbaggar mellan tårna när jag går omkring. Ni får tycka att det är hur fjantigt som helst, men seriöst så kallas bekvämligheter för just bekvämligheter av en viss anledning. Dammsugare är en av världens bästa uppfinningar. Speciellt för såna som jag som tappar ungefär en säck hår i veckan. Det enda positiva med håravfall är att man kan dra runt det med sopborsten och det liksom suger åt sig dammet ganska effektivt. Men det är äckligt och jag vill inte se det, jag vill att det ska vara i dammsugarpåsen och där får det göra precis vad det vill med dammet som också ska vara där inne. Hej då.
Igår var jag duktig och gick till swimmingpoolen, där träffade jag en trevlig tonåring som heter Esther. Hon berättade att alla dom som var där hörde till samma dansgrupp, dom kallar sig för 24/7 (på engelska förstås)och bor i gettot Marapong, och jag måste meddela att dom var grymma på bakåtvolter. Ni vet när nån bara står stilla och helt plötsligt flippar runt och landar på fötterna. Jag provade inte. Jag simmade fram och tillbaka, jag simmade 30 längder á 25 m och gick hem med spagettiarmar. Esther var så gullig för hon ville att jag skulle lära henne att simma som jag. Så jag visade hur man gör med armarna och sa att hon skulle göra samma med benen och sen försöka hålla sig rak och flytande i kroppen. Det gick faktiskt ganska bra, hon simmade två längder med mig. Simkunnigheten här i innersta inlandet är nog inte den bästa, och det roligaste av allt är att titta på dom som tror att dom kan simma. Dom kommer crawlandes –hrm…och det plaskar och stänker i hela bassängen och dom kommer knappt framåt. Man ska inte skratta, dom försöker ju i alla fall. En eloge till dom som försöker simma i Lephalale.
Nu ska jag börja planera Lördagens dundermiddag. Nancy ska komma hit. Hon frågade förra helgen om hon kunde få komma till oss, att vi kunde köpa och laga mat osv. Självklart svarade jag, det ska bli kul, så nu ska hon det och vi bestämde att Lördag blir bäst. Så jag ska ställa till med kalas utöver det vanliga. Tre rätters middag och hela balunsen, eller hur det nu heter. Jag ska söka fram några roliga recept, på Internet eller i min egen skalle och skriva en shoppinglista så vi kan fara och handla ifall det är nåt vi behöver. Det vanligaste här är ju att man grillar, men jag vet inte om jag var så sugen på det egentligen. Men man kan ju göra en massa små tillbehör när man grillar och det är ju kul. Så kanske grilla nåt kött och så göra sallader och såser till. Vi får se, om nån har ett förslag på det där allra bästa receptet så är det bara att höra av sig. Fast ni tänker väl mer på hur många kilo skinka ni ska köpa och om ni har koll på i vilken kartong julgransmattan ligger.
Nedräkning: nu 8 dagar kvar till julresan och 52 tills vi kommer hem.
I’m really sorry for not writing more in English, I have no idea if anyone is actually reading the English part, and that sometimes makes me less motivated. I would just want to make it short what I wrote above; I’m tired of old school cleaning the house, I want my vacuum cleaner and that thing on the bucket where you twist the water out of the mop. I also told the story about me went swimming yesterday and that I med Esther in the swimming pool and how this teenager from the township asked me to teach her to swim. So I did and she was actually quite good at it. The number of people who ca actually swim in Lephalale is probably not very high. I also started planning for Saturday’s dinner, as Nancy is coming over and I’d like to make a really nice dinner. So I’m out checking recipes on internet for nice summery food, and I know all of you are planning your Christmas shopping and trying to remember where you put the Christmas decoration when you packed it away. So long!
Igår var jag duktig och gick till swimmingpoolen, där träffade jag en trevlig tonåring som heter Esther. Hon berättade att alla dom som var där hörde till samma dansgrupp, dom kallar sig för 24/7 (på engelska förstås)och bor i gettot Marapong, och jag måste meddela att dom var grymma på bakåtvolter. Ni vet när nån bara står stilla och helt plötsligt flippar runt och landar på fötterna. Jag provade inte. Jag simmade fram och tillbaka, jag simmade 30 längder á 25 m och gick hem med spagettiarmar. Esther var så gullig för hon ville att jag skulle lära henne att simma som jag. Så jag visade hur man gör med armarna och sa att hon skulle göra samma med benen och sen försöka hålla sig rak och flytande i kroppen. Det gick faktiskt ganska bra, hon simmade två längder med mig. Simkunnigheten här i innersta inlandet är nog inte den bästa, och det roligaste av allt är att titta på dom som tror att dom kan simma. Dom kommer crawlandes –hrm…och det plaskar och stänker i hela bassängen och dom kommer knappt framåt. Man ska inte skratta, dom försöker ju i alla fall. En eloge till dom som försöker simma i Lephalale.
Nu ska jag börja planera Lördagens dundermiddag. Nancy ska komma hit. Hon frågade förra helgen om hon kunde få komma till oss, att vi kunde köpa och laga mat osv. Självklart svarade jag, det ska bli kul, så nu ska hon det och vi bestämde att Lördag blir bäst. Så jag ska ställa till med kalas utöver det vanliga. Tre rätters middag och hela balunsen, eller hur det nu heter. Jag ska söka fram några roliga recept, på Internet eller i min egen skalle och skriva en shoppinglista så vi kan fara och handla ifall det är nåt vi behöver. Det vanligaste här är ju att man grillar, men jag vet inte om jag var så sugen på det egentligen. Men man kan ju göra en massa små tillbehör när man grillar och det är ju kul. Så kanske grilla nåt kött och så göra sallader och såser till. Vi får se, om nån har ett förslag på det där allra bästa receptet så är det bara att höra av sig. Fast ni tänker väl mer på hur många kilo skinka ni ska köpa och om ni har koll på i vilken kartong julgransmattan ligger.
Nedräkning: nu 8 dagar kvar till julresan och 52 tills vi kommer hem.
I’m really sorry for not writing more in English, I have no idea if anyone is actually reading the English part, and that sometimes makes me less motivated. I would just want to make it short what I wrote above; I’m tired of old school cleaning the house, I want my vacuum cleaner and that thing on the bucket where you twist the water out of the mop. I also told the story about me went swimming yesterday and that I med Esther in the swimming pool and how this teenager from the township asked me to teach her to swim. So I did and she was actually quite good at it. The number of people who ca actually swim in Lephalale is probably not very high. I also started planning for Saturday’s dinner, as Nancy is coming over and I’d like to make a really nice dinner. So I’m out checking recipes on internet for nice summery food, and I know all of you are planning your Christmas shopping and trying to remember where you put the Christmas decoration when you packed it away. So long!
måndag 6 december 2010
Nancy och advent
På lördag fick vi skjuts in till stan. Vi åt frukost ute och gick sedan i lite affärer. Jag fyndade en ny tröja, så mamma – du behöver inte vara orolig för att jag gav bort den gamla. Det bästa var att rea-priset som stod på lappen inte ens var det rea-pris jag betalade, utan den kostade ungefär hälften av det låga priset som jag trodde att jag skulle betala. Nöjd. Sedan gick vi och köpte filtar på extrapris i en hemmabutik. Dom ska vi sedan ge till välgörenhet, mest troligt den rullande kliniken som hjälper fattigt folk i byarna. Vi fortsatte till tygaffären och handlade lite olika tygbitar till diverse projekt som jag inte tänker avslöja här, då det kan vara så att någon som vi känner och som läser detta kan vara någon som även ska få något av det jag syr. Efter tygaffärn så sneddade vi in på grönsaks-supermarket och köpte massor med frukt och färska grönsaker. Nyttigt och gott ska det vara. När vi står där och väljer så ringer min telefon, det är Ndovha som vill att jag följer med och överraskar Nancy. Det kallas för Babyshower och man tar med en liten present till det kommande barnet. Ni vet Nancy, hon som jag sydde gravid-tröjan åt. Så jag sprang och köpte två små t-shirtar och ett par byxor. Sen hem och byta om lite och vänta på att dom skulle hämta mig. Så kom Ndovha, Julia och Antonette och vi åkte till Seleka, som är en liten by nära gränsen till Botswana. Både Antonette och Nancy kommer därifrån och även Helen, hon som jag sydde klänningen åt. Hon och Nancy är tydligen släkt, kusiner eller nåt i den stilen. När vi kommer fram så får jag och Julia springa och gömma oss inne i Nancys hus. Så sitter vi där och håller bokstavligen på att avlida av värmeslag. Sen kommer Ndovah och Antonette och vi sitter och sitter och sitter och väntar och väntar och väntar. Sen kommer någon och låser dörren dessutom, så det blev ju inte direkt svalare där inne. Fysiskt och psykiskt. Efter ett tag ringer Ndovha ut till Helen och säger – ”Julia vill svimma, ni måste släppa ut oss eller se till att Nancy kommer snart.” Vi hade i alla fall väldigt kul där inne om än smältpunkten var uppnådd, och för att göra saken värre så hade vi laddat nävarna med barnpuder som vi skulle kasta på Nancy när hon öppnade dörren, så vi kunde varken torka bort svetten som rann eller fläkta oss med något. Bara att sitta och rinna bort. Sen kommer fler och fler kvinnor in i rummet och vi fattar att det är nära. Så vi väntar tyst tills dörren öppnar sig. Då kastar alla puder på Nancy och hon blir helt vit. Hon tappade verkligen hakan när hon öppnade dörren, när hon sedan såg mig så tappade hon hakan en gång till av den stora förvåningen. Aldrig hade hon kunnat tro att jag skulle komma och hälsa på. Vi delade ut presenterna, hon fick gissa vad som fanns i paketet och från vem det var, om hon gissade fel fick hon äta jätteäcklig barnmats puré och om hon gissade rätt så fick hon från efterrätts burken istället. Hon gissade fel nästan hela tiden och fick äta ungefär två burkar äcklig barnmat. Sedan fikade vi ute på trappen, alla kom och hälsade och förundrades över att en vit person hade kommit och hälsat på.
Nancy och den kvinna som hade högsta klackarna i byn. Hon sken som solen när hon kom gående från busshållplatsen och upp mot huset.
Sedan skulle jag hälsa på alla gamlingar, bland annat Helens mamma och mostrar innan vi åkte. Ndovha bugade och hälsade som om hon hade mött en drottning, jag blev helt förvånad och visste inte hur jag skulle bete mig. Men jag hälsade lite glatt och sa att det var trevligt att träffa dom. Antagligen pratar dom inte ens engelska, så dom fattade nog inget annat än att jag såg glad ut. Inte ens Helen pratar ju engelska så generationerna där över lär ju inte göra det heller. Men det verkar ju ha gått hem i alla fall för nu på morgonen hade Helen kommit till Magnus på jobbet och bett honom hälsa till sin fru –”tack!” från hennes gamla mamma. Denna gamla tant är precis som tagen ur en film, svart och gammal, ögonen grå av starr, med hilkan på huvudet och käppen vid sin sida, sittandes i skuggan tillsammans med dom andra gamlingarna och högst respekterad i den stora härliga familjen.
Barnen vill alltid gärna vara med på bild.
Helen och Ndovha blev vilda när dom hörde en bra låt på stereon och dansade så vi trodde dom skulle gå i backen.
Den här ungen utnämner jag till sötast i Seleka, hon var överallt hela tiden och satt inte still en sekund. Så fort hon såg kameran så ställde hon upp sig för att bli fotograferad.
På söndag morgon hade jag och Magnus adventsfika. Vi har gjort ett litet försök att få någon slags julkänsla i huset så i fredags gjorde vi lite pynt och en adventsljusstake av skräp och annat. Sedan gjorde vi degen till pepparkakor, skruna - för slöfockar eller folk utan kavel. Observera att vi har ingen kavel och inga pepparkaksformar, vi är inte slöa. Dom gräddade vi på morgonen och dom blev riktigt bra.
Ljuslykta gjord av en målad konservburk som jag bankade hål i med en spik, sedan snodde jag runt lite snöre och hängde dit några plast hängen som jag har i mina ägor.
Ljusstake gjord av en plastform som följde med några grönsaker, guldstjärnor och ris. Ljusen har vi smält fast i sitt eget stearin så vi hoppas att dom står stadigt. Mandlar, apelsiner, en kruka från Venda och dom nybakta pepparkakorna.
Här får ni receptet:
SKURNA PEPPARKAKOR
Jättegoda pepparkakor som går snabbt och lätt att göra utan att kavla!
Ett recept som rekommenderas för den som vill göra sina egna pepparkakor men inte har tid eller tålamod att kavla pepparkakor .
Tid: 30 min effektivt arbete (minst 3 timmar i kylskåp)
ca 100 st
2 dl (125 g) sötmandel
200 g smör
2 dl strösocker
1 dl ljus sirap
1 tsk bikarbonat
2 tsk ingefära
2 tsk malda nej likor
2 tsk kanel
6 dl vetemjöl
Gör så här:
Låt matfettet (d.v.s. smör eller margarin) bli rumsvarmt. Rör matfett och socker smidigt, använd gärna elvisp som du kan använda genom hela receptet.
Rör ner sirap, bikarbonat, ingefära, nejlika och kanel.
Hacka mandeln grovt och blanda ner den också.
Blanda sist ner mjölet lite i taget till en jämn smet. Ta upp degen på ett bakbord och tryck ihop och forma degen till två stycken avlånga rullar. Forma rullarna runda, ovala eller fyrkantiga beroende på vilken form du vill ha på dina pepparkakor. Linda in rullarna i plastfolie och lägg in rullarna i kylskåpet minst 3 timmar men gärna längre över natten.
Ta fram rullarna och skär med en vass kniv tunna skivor. Lägg skivorna på plåtar med bakplåtspapper, eller använd tef lonplåtar (som jag själv föredrar) .
Grädda mitt i ugnen i 175 grader (gäller även varmluf tsugn) 11-12 min för "normaltjocka", men om du gör dem riktigt tunna kan det räcka med 7 minuter.
Tips: Försök att skära pepparkakorna i samma tjocklek. Om de blir i olika tjocklek sortera de tunna och tjocka för sig och grädda dem för sig på olika plåtar. Annars kommer de tunna bli brända och de tjocka blir mjuka i mitten om de inte gräddas tillräckligt länge. Tänk på att gräddningstiden blir mycket kortare för de tunna pepparkakorna. Mina tunna pepparkakor blev klara efter ca 7 min medan de tjockare tog 11-12 minuter.
recepten.se - Skurna pepparkakor http://www.recepten.se/recept/print/skurna_pepparkakor.html
Nancy och den kvinna som hade högsta klackarna i byn. Hon sken som solen när hon kom gående från busshållplatsen och upp mot huset.
Sedan skulle jag hälsa på alla gamlingar, bland annat Helens mamma och mostrar innan vi åkte. Ndovha bugade och hälsade som om hon hade mött en drottning, jag blev helt förvånad och visste inte hur jag skulle bete mig. Men jag hälsade lite glatt och sa att det var trevligt att träffa dom. Antagligen pratar dom inte ens engelska, så dom fattade nog inget annat än att jag såg glad ut. Inte ens Helen pratar ju engelska så generationerna där över lär ju inte göra det heller. Men det verkar ju ha gått hem i alla fall för nu på morgonen hade Helen kommit till Magnus på jobbet och bett honom hälsa till sin fru –”tack!” från hennes gamla mamma. Denna gamla tant är precis som tagen ur en film, svart och gammal, ögonen grå av starr, med hilkan på huvudet och käppen vid sin sida, sittandes i skuggan tillsammans med dom andra gamlingarna och högst respekterad i den stora härliga familjen.
Barnen vill alltid gärna vara med på bild.
Helen och Ndovha blev vilda när dom hörde en bra låt på stereon och dansade så vi trodde dom skulle gå i backen.
Den här ungen utnämner jag till sötast i Seleka, hon var överallt hela tiden och satt inte still en sekund. Så fort hon såg kameran så ställde hon upp sig för att bli fotograferad.
På söndag morgon hade jag och Magnus adventsfika. Vi har gjort ett litet försök att få någon slags julkänsla i huset så i fredags gjorde vi lite pynt och en adventsljusstake av skräp och annat. Sedan gjorde vi degen till pepparkakor, skruna - för slöfockar eller folk utan kavel. Observera att vi har ingen kavel och inga pepparkaksformar, vi är inte slöa. Dom gräddade vi på morgonen och dom blev riktigt bra.
Ljuslykta gjord av en målad konservburk som jag bankade hål i med en spik, sedan snodde jag runt lite snöre och hängde dit några plast hängen som jag har i mina ägor.
Ljusstake gjord av en plastform som följde med några grönsaker, guldstjärnor och ris. Ljusen har vi smält fast i sitt eget stearin så vi hoppas att dom står stadigt. Mandlar, apelsiner, en kruka från Venda och dom nybakta pepparkakorna.
Här får ni receptet:
SKURNA PEPPARKAKOR
Jättegoda pepparkakor som går snabbt och lätt att göra utan att kavla!
Ett recept som rekommenderas för den som vill göra sina egna pepparkakor men inte har tid eller tålamod att kavla pepparkakor .
Tid: 30 min effektivt arbete (minst 3 timmar i kylskåp)
ca 100 st
2 dl (125 g) sötmandel
200 g smör
2 dl strösocker
1 dl ljus sirap
1 tsk bikarbonat
2 tsk ingefära
2 tsk malda nej likor
2 tsk kanel
6 dl vetemjöl
Gör så här:
Låt matfettet (d.v.s. smör eller margarin) bli rumsvarmt. Rör matfett och socker smidigt, använd gärna elvisp som du kan använda genom hela receptet.
Rör ner sirap, bikarbonat, ingefära, nejlika och kanel.
Hacka mandeln grovt och blanda ner den också.
Blanda sist ner mjölet lite i taget till en jämn smet. Ta upp degen på ett bakbord och tryck ihop och forma degen till två stycken avlånga rullar. Forma rullarna runda, ovala eller fyrkantiga beroende på vilken form du vill ha på dina pepparkakor. Linda in rullarna i plastfolie och lägg in rullarna i kylskåpet minst 3 timmar men gärna längre över natten.
Ta fram rullarna och skär med en vass kniv tunna skivor. Lägg skivorna på plåtar med bakplåtspapper, eller använd tef lonplåtar (som jag själv föredrar) .
Grädda mitt i ugnen i 175 grader (gäller även varmluf tsugn) 11-12 min för "normaltjocka", men om du gör dem riktigt tunna kan det räcka med 7 minuter.
Tips: Försök att skära pepparkakorna i samma tjocklek. Om de blir i olika tjocklek sortera de tunna och tjocka för sig och grädda dem för sig på olika plåtar. Annars kommer de tunna bli brända och de tjocka blir mjuka i mitten om de inte gräddas tillräckligt länge. Tänk på att gräddningstiden blir mycket kortare för de tunna pepparkakorna. Mina tunna pepparkakor blev klara efter ca 7 min medan de tjockare tog 11-12 minuter.
recepten.se - Skurna pepparkakor http://www.recepten.se/recept/print/skurna_pepparkakor.html
torsdag 2 december 2010
klart och tack
Igårkväll delade jag ut julklapparna på barnens skolavslutning. Det var helt otroligt roligt att se deras show med dans och sång och allt. Höjdpunkten var när dom dansade till "This Time For Africa", om den heter så VM låten, Waka Waka...
Tyvärr så for några barn hem tidigare och alla var inte heller där, så idag tiggde jag skjuts av Susan till Denore förskola för att lämna resten av julklapparna där. Så att lärarna kan dela ut till dom som inte fick. Så nu är den delen av välgörenhetsprojektet avslutad. Härligt. Då är det bara ta nya friska tag för vad som komma skall.
Last night I went to the graduation/christmas consert for the children in Denore Preschool, it was amazing and the best part was children dancing to the worldcup song "This Time For Africa", Waka Waka...
Not every child got the christmas present because they left early and some where not there, so today I asked my neighbour Susan to take me to the preschool to leave the rest of the presents there, for the teachers to hand out to those who didn't get one.
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Nu vill jag passa på och skicka ett allra hjärtligaste tack till alla som bidragit till mitt projekt: Andreas Jönsson, Lina Engman, Bibbi och Jörgen, Karin Andersson, Julia Kempel, Åsa och Lars, Barnen på Stadsöskolan, Mamma och Pappa, och sist men inte minst Magnus, som hjälpt mig att ha reda på pengarna och bära alla grejer. Julklappsdelen är avslutad, men det blir lite mat med mera i Januari. Jag lovar att hålla er uppdaterade. Tack så länge.
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Här är några av barnen på förskolan
Here are some of the children at the preschool
Tyvärr så for några barn hem tidigare och alla var inte heller där, så idag tiggde jag skjuts av Susan till Denore förskola för att lämna resten av julklapparna där. Så att lärarna kan dela ut till dom som inte fick. Så nu är den delen av välgörenhetsprojektet avslutad. Härligt. Då är det bara ta nya friska tag för vad som komma skall.
Last night I went to the graduation/christmas consert for the children in Denore Preschool, it was amazing and the best part was children dancing to the worldcup song "This Time For Africa", Waka Waka...
Not every child got the christmas present because they left early and some where not there, so today I asked my neighbour Susan to take me to the preschool to leave the rest of the presents there, for the teachers to hand out to those who didn't get one.
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Nu vill jag passa på och skicka ett allra hjärtligaste tack till alla som bidragit till mitt projekt: Andreas Jönsson, Lina Engman, Bibbi och Jörgen, Karin Andersson, Julia Kempel, Åsa och Lars, Barnen på Stadsöskolan, Mamma och Pappa, och sist men inte minst Magnus, som hjälpt mig att ha reda på pengarna och bära alla grejer. Julklappsdelen är avslutad, men det blir lite mat med mera i Januari. Jag lovar att hålla er uppdaterade. Tack så länge.
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
Här är några av barnen på förskolan
Here are some of the children at the preschool
maid=hushållerska
Jag har funderat på det jag skrev igår och det heter väl inte hembiträde utan hushållerska. Nå ni förstår. I alla fall, när jag gick ut i morse så kom hon springande ut ur huset - iförd mina gamla sandaler. Hon är så gullig. Dom passade perfekt och hennes dotter sände mig en lång hälsning på ett afrikanskt språk som tack för kläderna...som hon översatte med "Dankie" vilket förstås betyder tack.
onsdag 1 december 2010
maid
Sista tiden har det handlat mycket om att ge bort saker. Jag har funderat mycket på var, hur och till vem man ska ge. Det är verkligen inte lätt att veta. Idag tänkte jag på mina kläder, en hel del av det jag hade med mig ska stanna här. Men vem ska få dom. Så jag ringer till Magnus och säger att vi kanske borde lämna det till Audrey på skolan och hon har lovat att distribuera det till dom som behöver kläder. Kanske vi kunde göra det på lördag om vi har en bil. Men Magnus tyckte att vi skulle vänta och se om det kom något annat alternativ. Jag höll med om att det var bättre, det kändes som att vi redan planerat att ge så mycket till skolan att det säkerligen finns en annan väg att ge bort kläderna. Så jag går ut och potar i landet istället. Flyttar runt lite blommor och försöker få lite struktur på det otuktade, spretiga och glesa landet. När jag sitter där som bäst så kommer grannens hembiträde över. Hon är en sån som alltid hälsar glatt och vinkar så fort man tittar åt det hållet. Jag har alltid tyckt att hon verkar så gullig. Så kommer hon över och berömmer blommorna, dom är faktiskt ganska fina dom få som för tillfället blommar. Hon pratar halvt Afrikaans och halvt engelska tills hon förstår att jag bara fattar den senare hälften. Förutom att blomma heter blume och det förstår ju vem som helst. Hon frågar massor om var vi kommer ifrån och hur länge vi ska stanna osv. Sedan säger hon skamset, tittandes på sina egna skor och med hakan mot sin ena axel – att hon vill gärna ha kläder om vi vill lämna något. Hon har en dotter som är 24 år som hon även försörjer eftersom hon studerar. Hon berättar att hennes lön som hembiträde, på heltid, i grannens hus är ungefär 1800 kr och att bussbiljetten för att åka till och från jobbet, 15 km, kostar 500 kr per månad. Så ett snabb överslag säger ju att det blir inte mycket över till annat. Jag svarar henne direkt att jag minsann visst har kläder som jag vill ge bort, och bjuder in henne i huset för att visa. Hon tar glatt emot dom tröjor, linnen och kjolar som jag lagt i en hög i gästrummet. Jag använder dom ju inte ens. Jag hämtar en påse och lägger ner kläderna. Hon tackar så mycket och smyger iväg ut igen, hon hade inte låst dörren så jag fattar att hon hade lite bråttom. Skönt tycker jag. Nu har jag gett mina kläder till någon som kommer få användning för dom på ett eller annat sätt. Om hon ger bort dom eller säljer dom på torget bryr jag mig inte om. Dom ligger i alla fall inte och skräpar i en bortskämds överfyllda garderob.
Today I gave most of my clothes away to my neighbour's maid. She came over to talk to me and when I said we’re going home in January she asked me to think of her if I want to leave some clothes. Her salary, for full time work, is about 180 Euro and she has a daughter of 24 years that she still supports as she is a student. I told her straight away I have some clothes that I already put away to give for charity. So I asked her to come inside and I showed her what I had, then I put it all in a plastic bag and handed it over to her. She thanked me so much and hurried back to the house, she hadn’t locked the door so that's why she couldn’t stay longer. I feel so happy she came by, she is one of those people that seem to be so friendly and always smile and wave at you. It just feels good. Now I don’t have to care where those clothes end up, I know someone is going to get use of it anyway. Instead of it just lying around in some spoiled persons fully loaded closet. Thank you neighbour's maid for coming over.
Today I gave most of my clothes away to my neighbour's maid. She came over to talk to me and when I said we’re going home in January she asked me to think of her if I want to leave some clothes. Her salary, for full time work, is about 180 Euro and she has a daughter of 24 years that she still supports as she is a student. I told her straight away I have some clothes that I already put away to give for charity. So I asked her to come inside and I showed her what I had, then I put it all in a plastic bag and handed it over to her. She thanked me so much and hurried back to the house, she hadn’t locked the door so that's why she couldn’t stay longer. I feel so happy she came by, she is one of those people that seem to be so friendly and always smile and wave at you. It just feels good. Now I don’t have to care where those clothes end up, I know someone is going to get use of it anyway. Instead of it just lying around in some spoiled persons fully loaded closet. Thank you neighbour's maid for coming over.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)