sjukhus

Del 2: Mitt liv i långkalsong.

Så hände det sen så

att jag inte alls fick gå

Åkte in med en svår smärta

som att jag sovit på en ärta

Nu ligger jag här och alldeles stilla

Måste växa den lilla

Men snart ska den ut

helst inte akut

Bara vänta och se

håll tummarna och be

Oj vad saker och ting kan svänga runt på nolltid.

Så sen den dära fina onsdagen och fina promenaden så har det ju minst sagt hänt grejer. Den dagen hade jag vid lunchtid ett litet ont i magen så jag vilade en stund på dagen. Det gick över och jag gick ut. På torsdagen när jag vaknade så visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det gjorde så förbenat ont i högersidan. Ringde till barnmorskan och dom sa åt mig att åka direkt till akuten, så Magnus beställde en taxi åt mig. Innan jag hade fått på mig kläderna och satt mig i bilen höll jag på att svimma flera gånger. Jag trodde att min blindtarm spruckit. Taxichauffören, som bara pratade schweizertyska, såg aningen bekymrad ut och svor vid varje rödljus som förstås alla var röda. Väl framme stod jag dubbelvikt i entrén och försökte anmäla mig. Verkar ju ha lyckats ändå. En sköterska kom och tog mig i rullstol upp till förlossningen, där körde dom igång med diverse undersökningar. Jag bara tjöt. Magnus fick lämna jobbet och komma in. Sen jobbade barnmorskorna och doktorerna febrilt med att förstå sig på varför jag bara skrek rakt ut även fast saker och ting verkade under kontroll. Jag hade ju sammandragningar också men det verkade inte stämma helt. På fredag morgon fortsatte undersökningarna för att hitta felet. För inte var det då sammandragningarna som hade gjort ont i alla fall. Typiskt nog hittar dom tillslut en cysta på högersidan och det var den rackarn som gjorde så galet ont. Morfin. Fredagskvällen i dimma och sen sov jag som en stock. Vaknade dock lite tidigt på lördagen och kissade på mig, fast det gjorde jag ju inte utan det var ju vattnet som gått. Så då var det bara åka ner till förlossningen igen och så ligga där och vrida sig med mätutrustning hela dagen och en ständigt ökande dos av mediciner. Bebisens lungor måste startas igång och medicinen ska ges i två doser med 24 timmar mellan, men redan efter 12 timmar gav dom andra dosen eftersom dom nog trodde att vi inte skulle ha tid att vänta. Man blir ju lite stressad inombords. Sov sömlös och lyssnade på diverse förlossningar. Så söndag och allt var lite bättre och vi fick åka upp på avdelningen igen. Nu ligger vi här och ligger stilla. Planen är att vänta in i det längsta, alltså så länge vi inte får någon infektion eller att något annat ändrar sig. För just för tillfället så mår vi ju prima båda två. Dom minskar medicineringen eftersom och det verkar som att det handlar om denna vecka eller nästa, sen kommer den lilla bebisen ut. På ett sätt eller annat. Allt är i alla fall förberett här på sjukhuset och dom står i beredskap. Själv kan vi väl, både jag och Magnus, erkänna att vi inte alls är helt förberedda. Det var ju massor med saker som vi skulle göra och ställa i ordning nu i Januari. Vi som hade så mycket tid och såna bra fixar-helger framför oss. Hepp. Så gick det med det. Men det kommer att finnas tid att fixa med saker framöver. Eftersom jag bara får ligga en vecka på sjukhuset efter förlossningen och bebisen kommer att stanna här tills i Mars. Nåt måste man ju ha att göra då när man inte är här hos bebisen. Kanske tur att vi inte har hunnit ordna med allt ändå, när allt kommer omkring.