september

Frågan är om man kan ha det bättre.  Nej, knappast. Min vardag är totalt avslappnad. Lördag hela veckan. Så otroligt nöjd med beslutet att säga upp Jacobs dagisplats och sätta han i lekgrupp här i byn. Det innebär femton minuter för att lämna på morgonen, istället för en och en halv timme som det tog att åka till Wettingen, gå till dagis, lämna, gå till bussen, missa bussen, ta nästa och åka hem. Då var man ju less och trött och ville bara gå och vila när vi kom tillbaka. Och så skulle man hämta sen.

Nu tar vi cykeln upp och kommer sen så snabbt direkt hem och Ella tar en tupplur medans jag äter frukost i godan ro och jag dricker upp mitt te. Det står inte alltid kvar i koppen. Som ofta. Jag gör mitt te och jag dricker upp det. Förstå vilken lyx. Sen är allt så glatt och ljust att inspirationen spirar och saker blir gjorda. Om man sen tänker på Jacob, hur det blivit för han med nytt ställe och nya människor, så är det också jättebra. Det är en mycket mindre grupp, åtta-nio barn, ett rum och två pedagoger. Överskådligt, tryggt och roligt, skulle jag säga. Jag tror att Jacob håller med mig. Tyvärr så saknar han sin bästa vän, tillika föredetta granne, Jamie. Dom som lekte varje dag och som var bästisar på dagis och alltid lekte fint tillsammans både där och hemma. Men vad vi inte visste var att Jamie saknar Jacob så mycket att det är det enda han pratar om hela tiden och saknar sin vän på dagis så mycket att han ett tag inte ville gå dit ens. "-Jag letade Jacob", sa han till sin mamma när hon frågade vad han gjort idag. Mitt hjärta spricker. Så dumt att dom inte får vara med varandra varje dag. Så dumt. Men vi var där och hälsade på igår och bestämde att vi måste ses ofta. Det var en konstig känsla att sitta där i sandlådan igen, att gå i gruset, ta i handtaget. När allt känns så vant. När man gjort det så många gånger, i flera år, men det ändå var tio månader sen sist. Som att åka tillbaka i tiden. Tre timmar i sandlådan i en blinkning. Vi hade så roligt. Fint.