läge

Hellre så här:

Än så här:

senaste

Vi gör inte så mycket så det blir inte mycket att skriva om. Från och med denna vecka så gör jag ännu mindre. Jag har nämligen blivit tillskriven att gå i total vila, i ide som en trött björn. Uppdateringarna om magen är följande; det har sett hyffsat stabilt ut dom sista två veckorna men dom galna sammandragningarna gör att jag helst ska ligga helt stilla. Doktorn säger att det kan ändras snabbt när det vill sig och att därför är det enda vi kan göra just att vila och vänta. Jag slipper sjukhus och mediciner. Så länge som möjligt hemma i min trygga vrå. Det är bäst för den mentala hälsan. Bäst för oss alla. Jag har lyckats få in Jacob på heltid på dagis så det underlättar, även det på order av doktor. Tyvärr så har Mange några långa dagar och sena kvällar på jobbet under en vecka, vilket är väldigt dålig timing. Men då har vår granne, vars barn går i samma dagisgrupp som Jacob, lovat att hämta han på eftermiddagen. I alla fall idag och imorgon. Sen ska vi förhoppningsvis vara tillbaka i vanliga arbetstider och Mange kan både lämna och hämta. Jag har ju skjutsat Jacob med bilen sista tiden, men även det är en ansträngning för stor för allas bästa. Så nu överlåter jag allt åt andra. Det är just nu mindre än sju veckor kvar tills bebisens beräknade ankomst, 15 november. Det är ju ingenting! Smäller bara till. Sen får dom tvinga in oss och ta ut ungen när jag klamrar mig fast i soffan och ber om några dagar till bara. Har ju bett om så många dagar hittils, i mer än fyra månader har jag ju varit rädd för varje steg jag tagit för att det inte skulle vara ett dumt misstag. Till och med från sängen till toaletten eller en tur in i köket har varit en skrämmande färd. Nu känns det mest som onödig oro, med facit i hand. Men det är klart att det kan vara tack vare mig och stillsamheten som det gått så bra. Man får ju hoppas att det är så. För det är inte alltid lätt att inte göra nåt. Det finns mycket kul att göra. Men här håller vi oss lugn och stilla. Inget städ, inget bök, inget gå, inget tvätt, inget lyfta upp barn i famnen och kramas, inget promenera i solen längs floden, inget åka vattenrutchkana, inget hoppa små grodorna, inget cykla, inget nånting. Det är bara ligga och vänta på att dagarna ska gå. Och det gör dom. Det går fort. Jag hinner inte med så har det gått en vecka. Blink. En till.

tre år

Det tog mig nästan tre år. Men nu har jag läst ut boken. Det kändes oerhört sorgligt, inte bara för den sorgliga historien, utan för att nu är den slut. Boken som har varit med mig under en sån lång tid. Som alltid funnits där när jag behövt något att läsa. Att fördriva tiden med. Som en kär kamrat. Som nu plötsligt lämnat mig. Lämnat mig till ett öde att hitta en ny. Tips mottages tacksamt. Det ska helst vara baserat på en sann historia. Dom böckerna gillar jag bäst. Helst ingen bok om älgjakt. Men jag är öppen för förslag. 

I helgen åkte vi in till Zürich, parkerade på närmsta plats, kortast gångavstånd, vid Le Corbusier huset, vid sjön. Vi hade picknick och grillade korv. Blötte fötterna i sjön. Matade svanarna med resten av brödet. Åt glass. Lekte i lekparken. Spelade fotboll på gräset. Träffade kompisar. Gick på middag hos några andra vänner. Hade en fantastisk dag. Jag personligen deltog i ätandet, annars satt jag mest i skuggan och såg snygg ut. 

Vi är på väg mot en personlig seger. Det var under denna vecka som jag åkte in på sjukhuset för gott med Jacob i magen. Imorrn. Så nu sitter jag här och vet att allt kommer att gå bättre än sist. Helt lugnt. Veckorna rullar på. Optimism. Jag har sjuka mängder sammandragningar per dygn. Om normalt vore att ha en i timmen, 24 per dygn, så ska meddelas att jag har nånstans mellan 150-300 stycken per dygn. Räknat på att det drar ihop sig på natten med, vilket jag har svårt att kontrollera. Eftersom jag sover som en stock. Även fast månen är full som fan.

Jag räddade ett ogräs ur en kruka. Det var inget ogräs. Det var en viol. Fin. 

farmen

I söndags åkte vi till en farm som är ett utflyktsmål för familjer. Dom har öppet årets alla dagar, självplock på bär och frukt utifrån säsong, en stor gårdsbutik, restaurang och massa skoj för barnen. En bra grej var att man fick låna skottkärra till att skjutsa barn i. Det var omtyckt. Vi hade en väldigt härlig dag. Fint och roligt. Vi plockade blåbär, hallon och björnbär, det var lättplockat när det växer på metershöga uppstagade buskar. Förutom hallonen som var omogna och få. Gott med färska bär, och kul med hemkokt björnbärssylt i kylen nu. 

doktorn

Doktorn sa att allt var bra, eller tyvärr mest som det är bara. Inget förändrat, men obekvämt för mig med sammandragningar. Det var skönt att höra. Så fortsatt lugnt tempo och vila vidare bara. Veckorna går.

Semester

Vilken härlig semester vi haft. Lugn och ro. Sol. Bad. Glass. Lätt att sammanfatta. Hann med att träffa massor med nära och kära, både i Stockholmsområdet och i Norrbotten. Vi har verkligen inte stressat och flängt omkring som dårar i år. Det var verkligen skönt. Det gör sitt till att ha lilla stugan, man stannar längre på varje ställe och hinner njuta mer av allt och spendera mindre tid i bilen. Planerna på att gjuta trappsteg och lägga skiffer på uteplats fick skjutas upp till nästa sommar, att skruva upp rullgardiner var ungefär vad jag mäktade med, och det var ytterst nödvändigt. Jacob hade extremt svårt att somna i solljuset på kvällarna. Själv somnar jag lätt, det blir ju mörkt när man blundar, men han höll inte riktigt med om det. 

Nu är vi sedan några veckor tillbaka i Wettingen, jag ligger på soffan och gubbarna jobbar. Har fixat in Jacob på en extra dag på dagis, så nu har han tre heldagar ett tag framöver. Vi fick en akutplats, då det är helt uppenbart att jag inte har en chans att hänga med i hans tempo en hel dag. Även om han är väldigt duktig på att roa sig själv så vill han ju ändå gärna hitta på saker och gå ut och leka. Jag har sjukskrivit mig själv helt och hållet, då det har blivit lite sämre med sammandragningarna, och väntar på att höra med min doktor på onsdag vad hon tycker om saken. Det känns fortfarande lugnt, men det är väl bäst att hålla henne uppdaterad. Jag vill inte stå för alla medicinska bedömningar om mitt tillstånd. Men det ska gudarna veta, att det stör mig något gräsligt att det blivit så här igen, precis som att historien upprepar sig. Det var inte planen. Jag skulle vara snabb, stark och fräsch ända in i sista veckan. Fräsch är jag, men definitivt inte snabb. Då slår det fast. Drar ihop sig. Sätter stopp. Ligg ner. Var still. 

Härom förra helgen var vi till Colmar, i Frankrike. Mange gick på konsert, Neil Young. Jag och Jacob hängde på hotellet. På lördagskvällen alltså. På dagarna turistade vi runt i stan. En väldigt fin stad. Otroligt mysigt och färggrannt. Mycket blommor. Fint väder. På söndagen badade vi i deras konstgjorda sjö med jättehärlig sandstrand. Sen åt vi kyckling på KFC och det kändes som att vi var i Sydafrika. Det var något med omgivningen, värmen och just den snabbmatskedjan som gav känslan. Vi var i alla fall helnöjda med helgen, konserten, att det bara tar en och en halv timme med bilen, och allt var fint och vi hade kul. Gärna igen.

Om det är nån som vill komma hit och baka bullar och hänga tvätt så är det bara höra av sig. Vi är hemma. Nu ett tag framöver. Två tre månader. Kom. 

tropiskt

Vi åkte till Locarno och Lugano på långhelg. Det var varmt och skönt med runt 28-30 grader. Inte kvavt och kvalmigt. En frisk bris och glittrande sjö höll det på perfekt nivå. Lyxigt hotell på första stället och jättefint vandrarhem på det andra. Med frukost, pool och lekplats på båda. Mycket växter, blommor och träd. Framförallt favoriterna - palm och bananträd. Jacob lyckades få nån slags djungelfeber, eventuellt även kallat värmeslag, på kvällarna. Varje dag från onsdag till lördag. Även fast vi försökt ha skugga och mycket att dricka.