Helgens hallelujah

Lördag

Det finns ett ställe som heter Bela-Bela där finns det varma källor som man kan bada i, så vi bestämde oss för att åka och bada. Halvvägs dit ligger Vaalwater och där stannade vi till för att dom har en bra hantverksaffär; The Black Mamba Shop. Vi hittade några småsaker som vi köpte med oss; grytunderlägg, bordstablett, armband och elefant. Det finns så mycket där som vi vill ha, men vi ska vänta lite och se om vi kan köpa samma saker direkt från tillverkningsstället när vi är ute och åker. Så glad i hågen framme i Bela-Bela betalar vi in oss i grinden på Forever Resort. Vi möts av ett stort utomhusbad med bassänger, rutschkanor och skrikande ungar i hundratal. Detta var inte vad vi hade förväntat oss. I broschyren som vi läst såg det mer ut som spa-bad, varma källor och massage. Vi hade framför oss klorbassänger och inte en lugn stund. Det kan inte vara rätt tänker vi och bestämmer oss för att gå ut igen och kolla om det finns någon annan ingång. Mycket riktigt så finns det ett spa-ställe och det är ju dit vi egentligen vill. Julia och Moriane är också på väg upp från Withbank, men dom har inte hunnit betala in sig än, som tur är. Så vi går upp till The Hydro som stället kallas. Jag och Mango börjar med en massage, bästa jag någonsin fått, sen går vi ner till bassängen. Den börjar inomhus och sträcker sig utomhus. Julia och Moraine ligger ute och solar så vi simmar dit. Sedan hänger vi där ett bra tag, solar och badar, innan vi inser att vi måste börja köra hemåt för att hinna hem innan det blir mörkt. Mango bestämmer sig för att vi ska gå och fråga om vi kan få pengarna tillbaka från utomhusbadet innan vi åker hem. Tro det eller ej, vi får pengarna tillbaka! När solen går ner har vi fortfarande 50 km att köra men vi kom säkert hem och nästa gång lovar jag att vi startar hemfärden lite tidigare, för det var verkligen inte roligt att köra i mörkret.


Söndag
I am lost without you (Lord)

Så gick vi då till kyrkan tillslut. Det var precis det stora vita tältet som vi trodde. När vi närmar oss skriker Mango i bilen och stretar emot och vill verkligen inte åka dit. Bestämt svänger jag in på uppfarten, kör upp på parkeringen och ställer bilen. Vi måste helt enkelt. Fast han vill verkligen inte, skräcken lyser i ögonen och han är helt vit i ansiktet. Den unga damen i bilen bredvid ler brett, hon kliver ur och kommer runt. Jag vevar ner rutan lite till och hon säger – You are welcome to come through! Jag kan inte direkt översätta det, för jag förstod inte riktigt vad det betyder, men hon menar i alla fall att vi är välkomna in i tältet. Jag tackar så mycket och kliver ur bilen. Hon går upp mot tältet. Jag tvingar alltså med Mango på något som jag själv inte ens vet om jag vill, för vi har lovat pastor Mike att komma och om det ska bli av så måste det bli denna helg. För sen vet man aldrig när vi har tid igen. På darriga ben går vi sakta mot tältet. Vi hälsas av damerna i vita blusar och dom visar oss vägen fram mellan dom uppställda plaststolarna. Tredje raden framifrån placeras vi. Jag vill sitta längst bak i ett hörn precis lika mycket som Mango inte alls vill gå in. Så står vi där och gungar med lite, musiken är oerhört svängig. Gospel har ju den effekten att man ändå känner för att dansa lite. Men jag har drabbats av den vanliga kyrkostelheten, stirrar rakt fram och kan knappt andas för att jag är så spänd, och så ska man dansa, vifta med händerna och prisa gud. Hur ska detta gå, jag och Mango tittar ängsligt på varandra med ett leende på läpparna. Vad är det vi egentligen gett oss in på. Tältet fylls på eftersom och mässan drar igång. Gospel blandas med predikan och tal. Så kommer vi till den punkten då de som är nya i tältet bes att ställa sig upp, så att alla kan hälsa dom välkomna. Som en fjäder far vi upp och vinkar glatt åt alla håll. Jag vänder mig om och får nästan svindel av mängden leende ansikten jag har bakom mig. De som står närmast skakar våra händer och någon kramar om oss. De är verkligen överlyckliga för att vi är där, jag är fortfarande helt stel men gör mitt bästa för att verka lugn. Mässan fortsätter och efter ett tag känns det som att jag ska börja gråta, för alla är så hängivna och inneslutna i sina böner och sånger, och jag är så rädd och stel att jag inte vet vad jag ska göra. Jag försöker vicka lite på höfterna, gunga från fot till fot och klappa händerna, men ärligt talat så kunde ett järnspett prestera bättre. Det är ingen som bryr sig, det är ingen som kollar på dig, försöker jag intala mig gång på gång, men jag förstår ju att vi syns där vi står nästan längst fram och är två av dom fem vita som befinner sig i tältet. Vi syns och vi är verkligen inte vana med situationen. I den svenska kyrkan känns det som om man ska sitta och skämmas, man vågar varken hosta eller fnittra för att då ekar det och alla vänder sig om. Här i tältet uppmanas vi att släppa loss, dansa och göra vad vi vill, ingenting är pinsamt. Men nog är det just pinsamt det känns, även om det inte är den stela skrämda pinsamheten som man upplevt i kyrkan hemma, så känns det stelt. Ingen annan är stel, alla flaxar och sjunger och det är ingen som hör om man får en hostattack eller skrattar högt. Hängivelse kallas det. Det verkar även vara det som jag saknar för att verkligen passa in. Jag skulle gärna gå och lyssna på musiken igen, dom är oerhört duktiga på att sjunga och en av tjejerna hade en sån härlig 50-tals afrostil, tänk Aretha Franklin och körtjejer. Men vill man ha musiken så får man även predikan och det är väl där det hela känns lite krystat. Mango säger att vi ska gå igen, jag tänker att en konsert kanske skulle kännas bättre. Mango förövrigt som i slutet av mässan räcker upp handen lite vid fel tillfälle visar det sig, för dom som räckt upp handen är dom som vill ha nån slags extra böner och de får gå ut på baksidan av tältet med pastor Mike och hans kollega. Jag drar ner Mangos hand och när vi går ut ur tältet skrattar vi gott åt att han lika gärna kunde ha hamnat i en vit skrud och ner i floden för att döpas.

Lyssna på texen till den här låten:
Jakob Hellman – Tältet

Varmaste dagen hittills: +35 grader i skuggan.